Naturens magi

Vore inte troll och älvor, småfolk och feer redan påhittade hade jag uppdiktat dem i morse. Jag såg dem för mig på min skogspromenad i morgondiset.
Jag kände hur jag var på vippen att få syn på en liten trollsvans, då han pilade in bakom en sten. Jag kände vibrationen i luften efter älvornas dans, då dimslöjorna böljade över naturen.
Jag satte mig på en stubbe och väntade mig nästan att bli bjuden på grillade äpplen och bli plundrad på nycklarna som låg och blänkte i min ficka.
Solen fortsatte sin färd uppåt och dagen var ett faktum, morgonen var förbi och tog den trollska magin med sig.
Kvar fanns ännu naturens egen eviga vackra magi!

Mitt påhittade förra liv

Föddes gjorde jag i en fattig Irländsk familj, inget ädelt eller nobelt sken sitt ljus över denna, min familj. Som dotter till en suput till far och en tiggare till mor anlände jag en kall vinterdag. Året var 1933. Datumet glömdes bort. Före mig fanns redan tre bröder, och efter mig kom tre systrar. En av bröderna och en av systrarna fick ge sitt liv redan innan tio års ålder.
Det var inte mycket vettigt vi ägnade dagarna till, annat än att få ihop lite mat och lite kol, men till kyrkan gick vi minsann vareviga söndag.
Jag älskade friden och lugnet. Pausen i vardagsslitet.
Som trettonåring var jag, inte vacker kanske, men absolut inte motbjudande heller. Drömde om London. Blev av med oskulden på Robbys farmors vind. Robby var aderton med fjunig mustach och finnar på ryggen. Inte den klyftigaste av grabbarna i kvarteret. Han hade slagit vad med vänner om att han skulle bli av med oskulden och jag tyckte att jag kunde vara lite juste. Robbys ett år äldre bror kom upp där på vinden innan Robby hann avsluta. Rusade in och gastade att han ju "fan inte kunde gå innanför trosorna på en liten flickunge heller!!" Robby rusade därifrån, Tom sträckte fram handen och drog upp mig på benen. "Är du okay?" frågade han. "Joo, jodå" Svarade jag. Tom sade att han måste gå, och så gick han. Efter en stund gick jag också. Kär. I Tom.
Ett år senare dog salig mormor. Ja, hon var väl snarare som ett monster i människokropp, som ansåg aga vara den sanna formen av uppfostran, men som död blev hon lite mer salig. Hon lämnade efter sig en symaskin. Ridån gick upp och där startade pjäsen om mitt liv.
Det glödde om mormors gamla maskin och jag sydde fantastiska kreationer av vad jag kunde få tag i av tyg.
Jag fick snart jobb som fållerska, men då folk såg mina kläder spred sig ryktet som höstlöv i vinden. Jag kunde köpa mig en ny maskin och kalla mig sömmerska.

Hur det sedan kom sig fick jag för mig att sy upp en liten kollektion, jag var nu aderton år gammal, och helt kallt skicka den till Gaiety Theatre i Dublin.
De ville sedermera inte ha de kläder jag skickat, men gillade mitt initiativ och kreativitet och jag fick komma till Dublin för arbete. Jag hade två flickor som var äldre än mig till assistenter. Jag trodde Jag skulle dö av lycka.
Nästan exakt ett år efter att jag kom till Dublin gjorde Julie Andrews ett gästspel på teatern. Hon bar,om så bara en del av kvällen, en av mina klänningar. Jag drog personligen upp blixtlåset.
Jag och flickorna gick på restaurang efter arbetet och hade en fantastisk kväll. Jag dansade och sjöng. Livet var fantastiskt och bekymmerslöst.
Vägen hem till min lilla,lilla lägenhet följdes jag åt med en liten samling vänner som skulle åt samma håll. Väl framme vid min trapp vinkade jag snabbt av följet för jag kände att jag inte mådde så bra.
Trappan upp till min lägenhet var otroligt tunggådd den här kvällen. Den går i en vinkel och när jag rundade hörnet såg jag att det låg en stor bukett rosor utanför min dörr, med ett kort instucket i silkespappret.
Vem? Jag hade inte en aning.
Jag kände hur något inom mig slets itu, det gjorde inte ont eller så men jag förstod genast att "nu dör jag", och mycket riktigt. Aortan sprack och jag rullade tillbaka ner för trappan innan jag hunnit läsa det där jäkla kortet.

Nittonårig jänta oförklarligt död i trapphus kunde läsas i en notis.

Jag kom en lång väg under mitt korta liv, men till London kom jag aldrig. och kärleken gick mig förbi, om man bortser från den enda gången jag såg Robbys brorsa Tom och mina drömmer om honom efteråt.

Detta var länge sedan, nu är det redan 2008 och jag bor på en annan plats, i en annan kropp, men det röda håret har jag kvar.

Så kunde det ha varit...

Passivt engagemang

Satt i bilen och lyssnade på radio X3M idag, och där talade de lite om dagens passiva engagemang, som egentligen inte hjälper någon eller något.Jag hörde inte så mycket, för mottagningen blev så dålig ju längre ut mot landet jag kom..
Själva ämnet fick mig i alla fall att tänka till..
Folk i dag tror sig vara engagerade i både det ena och det andra:
Man bär ett rosa band på kragen, och signalerar "Hey..Jag stödjer bröstcanser-forskning". Men där stoppar det, man gör liksom inget mera, men känner sig duktig ändå, och ingenting förändras egentligen.
Man bär dittan och dattan olika pins som står för "jag bryr mig". Det är ju självklart mycket viktigt att man bryr sig och visar sin ståndpunkt, men är det ärligt?
Man skriver på någon viktig namnlista man får via mailen eller hittar på någon sajt, men följer inte upp att den där namnlistan verkligen skickas till någon människa i rätt position att göra en förändring..
Mass-sms skickas hit och dit om att hålla en tyst minut för krigets offer,eller tända ett ljus för alla som omkom i ex. tsunamin, och glatt skickar man vidare och telefonbolagen tjänar på misären, istället för de drabbade. Sms-en hjälper ju inte dem.
Denna sort av passivt engagemang är ju inte av ondo.. Det skapar debatt hos de lite mer engagerade och det gör väl att folk får större kunskap och att fler känner att de måste göra något på "riktigt", som att skänka en slant eller så..
Men tänk om det är så det hos de flesta skapar en känsla av att "jag är så himla duktig", och "att jag bryr mig minsann" att man helt enkelt inte tar det ett steg längre..?

Mitt liv

Man funderar ju allt som oftast vart livet har tagit vägen egentligen, och när jag började klura riktigt ordentligt så fattar jag ju precis...
Jag var hemma med mamma nästan hela pre-skoltid, varannan vecka var papsen hemma han med(jobbade på sjön).
Minns ju bara fragment.. Som att jag plockade smultron med mamma, och att pappa läste ur mio min mio. Och mormor o morfar, och farmor och farfar..
Att bada hos mormor och torka sig på hennes hårda härliga handukar, och sedan äta ljuvligt kvällsmål som inte går att återskapa trots sin enkelhet.
Att fiska med morfar och planera följande sommar, och sedan sova bredvid han på natten.
Cykeltur på farmors pakethållare till stranden och simma, och
att hjälpa (snarare stjälpa) farfar med näten.

Sen började skolan och man fick en lillasyster. En ljuvlig,gullig sak som kom och stal showen.
Bytte skola i tvåan,fick en bibel av min fröken.. Var inne i min religiösa period..
Flyttade ut på landet. Fick lilla lillebror. Allas vår gullunge..
Gick i en klass bestående av två (mig inräknat) tjejer och fyra killar.
Den andra tjejen var lite bättre än mig på precis allt, så självkänslan var väl inte på topp. Dög inte riktigt, och utgick alltid ifrån att stå bakom.
Gissa om jag kände revange när jag röstades fram till lucia i sexan!!

Tre år högstadium=en plåga

Sen flyttade jag och tyckte jag skulle vara vuxen. Det var ett jäkla röj och en massa elände och lite kul. Det var fattigt och det var förvirrande och de två,ungefär, åren har satt sina spår, och då menar jag inte bara dåliga sådana.

Träffade gubben min som 17-åring. Den fjärde gången vi återförenades tyckte vi att det vore på sin plats att vi gifte oss, och så fick det bli.
Det är han och jag som gäller..
Tre barn=
Den största kärleken, större än livet.
Mitt kall..
30 månader dvs 2.5 år har jag varit gravid.
38 månader dvs 3,2 år har jag ammat
Tre år till har jag pluggat.
Sen har jag ju jobbat x antal år också
Flyttat en massa gånger
Köpt och fixat på hus.
Gått kurser.
Levt

Fan, jag har hunnit med en hel del trots allt..

Kärringråd vid myggbett

Köpte en tvål här om sistens som sades hålla myggen borta.. Luktar som myggspray ungefär.. Jag vet inte vad den innehåller, men jag tänkte att jag måste leta alternativ. Kanske jag har något fiffigt hemma i köksskåpet.
Fram med boken innehållande märkliga huskurer.. (man kan ju alltid testa).
Där kunde man läsa att:
Man kan smörja in sig med vademecum munvatten, ok d kan jag tänka mig att testa, och då kan jag ju använda kummin i stället för munvatten :-)
Man kan smörja sig med sprit,
eller grönsåpa..
När man väl fått ett bett kan man också smörja med grönsåpa eller (uääk) öronvax..

Getingbett lidras med att gnida bettet med:
Vitlök
Tvål saliv
Grönsåpa
Eller att droppa stearin på bettet..

En sak till bara:
Om man får en vagel i ögat kan man tvätta ögonen med kaffe några gånger eller gnida in dem med laxerolja.

Så det så..

Sopor

Visste ni att 1950 slängde en person i norden 25kg i året. I dag slänger vi 500 kg sopor per person..

500kg!!! Det är mycket sopor.

Jag ska verkligen försöka att bättra mig!

Nästa vecka ska jag försöka storhandla, och då menar jag STOR. Basvaror i säck direkt från bönderna.

Lök,potatis,morot,broccoli,gurka,majs,kolrötter,palsternacka,rödbeta,mjöl etc. Så småningom även äpplen. Man kommer ganska långt på det.

Transporterade varor är ju ett sämre alternativ än inhemska ur miljösynpunkt, men jag läste någonstans att det går åt så mycket energi att värma upp stora växthus i vårt kalla klimat att det är bättre att köpa t.ex. tomater från t.ex. Spanien där de odlas utomhus, än våra växthusodlade..

Man har ett ansvar som förälder att lära barnen ett miljövettigt tänk, så kanske det blir en självklarighet för våra barnbarn..

Här är mina egna söta arvingar..

Livet är härligt

Det är så otroligt skönt att vara nu! Relalalaxar! Det är vad jag och min familj sysslar med denna vecka. Att tvätthögen växer och det är stökigt i huset gör ingenting. Det tar vi itu med nästa vecka, och det är det verkligen värt!!! Kasta inte cyklar i sjön!!
En trevlig bild blev det i alla fall..

Om jag blir dement en dag...

Tala till mig som vore jag en vuxen
Även om jag blivit barn igen
Berätta om dina drömmar
Även om jag inte förstår

Låt mig ha en docka att krama om
Låt mig inte slippa tandborstningen
Låt mig tro att mamma min lever
Men påminn mig om barnbarnen

Ta mig ut för att kisa mot solen
Tillåt mig dock inte att tvinga dig
Snälla, se till att jag inte får mustasch
Och acceptera inte att jag gnäller på livet

Jag har bajsat varje dag under mitt liv
Det vill jag fortsätta med
Kan jag få be om det?
Och hårinpackning

Detta är min önskan
Inget mer
Min viktigaste önskan mina kära barn
Njut av era egna liv, utan skuld för mitt

Om att springa iväg i ilskan

När jag blir riktigt arg vill jag bara rusa bort från mottagaren av min ilska, frustration, besvikelse.. Och gör ofta så.. Det är bara det att den jobbiga känslan rinner av mig ganska hastigt om jag bara lyckas fly fältet i rättan tid.

Det är ju i och för sig otroligt skönt, men det är då den dumma stoltheten slår in..

Jag kan ju inte komma svansande tillbaka efter två minuter och tycka att allt är bra igen...

Det blir så knasigt när man bara stuckit, och antagligen smällt igen dörren hårt efter sig.

När är liksom rätta tiden att dyka upp igen,och hur ska man vara då?

Hellst ville jag ju bara låtsas som ingenting och krypa upp i soffan som vanligt, men förmodligen har min lilla flykt skapat någon känsla(ingen bra troligen) hos den som står kvar och då är ju han (oftast maken) tvär..

Det var ju jag, JAG, som var arg och ledsen och då ska inte han få övertaget..

Den dumma stoltheten gör därmed att jag blir borta längre än den tid jag behövde för att rensa luften. Jag fortsätter tjura lite tyst då jag kommer tillbaka fastän jag inte längre är sur, och jag känner mig alltid lite fånig och underlägsen, som en hund med svansen mellan benen..

Jag minns när jag var liten flicka:

Blev jag arg på föräldrarna, stack jag upp till skogen och satte mig på ett stenröse. Önskade att jag skulle bli ormbiten.

Då skulle de minsann få se!!

Då skulle de allt ångra sig..

Att strida, bråka, ha en konflikt handlar allt som oftast om att vinna, inte om att bli sams, hitta en lösning..

Skulle inte min dumma stolthet stå i vägen, skulle min flykt vara en ypperlig lösning för mig.

Jag behöver få andrum när starka känslor svallar. Behöver få grepp om dem. Skulle det inte vara för stoltheten skulle jag kanske kunna komma tillbaka efter två minuter och säga "Jag förstår vad du menar" Eller åtminstånde komma med mina argument på ett mer konstruktivt sätt..

På vår semester hade paret som bodde granne med oss på campingen, ett dundergräl med många oskrivbara fraser sagda(skrikta) till varandra. Det plågsamma scenariot slutade med att kvinnan stormade därifrån, varpå mannen gastade efter henne: "Stick då jävla hora, hoppa i sjön och dränk dig vettja! Satans kärring! (Jo, det är sant!!)

När kommer man tillbaka efter en sådan flykt och vad säger man? Hoppas hon stack för gott!

Jakten på pirret

Pirret i magen är ju definitivt borta för det mesta efter ett flertal år tillsammans och några barn, samt en myckenhet vardag!

Jag behöver lite pirr nu när förälskelse syns så tydligt på gräsplättar lite var stans.

Dessa åtgärder tänkte jag vidta i jakten på pirret:

1. Sluta kissa med öppen dörr, samt undvika att rapa och prutta i partnerns närvaro.

2. Röra honom ofta,i förbifarten.

3.uppmana honom att kissa med stängd dörr,samt att undvika att rapa och prutta i min närhet.

Ja, det får börja så... Det är väl inte meningen att man ska anstränga ihjäl sig..

Fast..
Egentligen är detta ingredienser som kan skapa pirr hos mig:
*. När han gör mig stolt över att vara hans fru.
*.När han visar djuriska beskyddarinstinkter.
*. När han skryter om mig till sina vänner.
*. När han engagerar sig djupt i något som jag tycker är viktigt.
*. När han dansar med mig.
*. När vi har sanslöst kul tillsammans.

Fast så där som i början kan det ju inte bli, då allt var nytt... När båda jämt ansträngde sig till det yttersta för att visa sig från sin bästa sida. När man lärde känna varandra. När man var nervös... -Stor delav pirret var nog nervositet. När man förförde varandra.. - Nu är det mera"Ska vi i kväll? "Jo, men ja ska se på sommartorpet först..". -Det bore också förbjudas. Jag lägger till på listan:
4. Förföra varandra.

Så självklart, men så bortglömt

Menskopp och andra bra grejer..

Den som inte har prövat menskopp,borde definitivt göra det. När man väl vant sig, känns det som ett mycket fräschare alternativ än både binda och tampong. Man måste dock ge den en par cyklers träning.. Att sätta dit den var inga problem, men att få ut den kändes lite geggigt och knöligt i början.

Tzatsiki-mix (dvs färdig kryddblandning) passar jättebra på ugnstekt fisk.Mums!

Idag såg jag hemma hos en tjej att hon spännt upp ett svart tyg bakom en stor spegelskiva-snyggt och enkelt, och bra mycket billigare än spegel med ram.

Sänk rösten om du vill att någon skall lyssna!

Lycka

Lycka, det är annat än att säga att man är lycklig.
För två år sedan kan jag ärligt säga att jag var lycklig, punkt.
Jag är mycket tillfreds över tillvaron nu.
Jag är lycklig över att vara mamma, jag är lycklig över att jag har semester.
Ja, jag är lycklig över en hel del grejer.
Det är dock något helt annat att vara lycklig, punkt.

Jag vet vilken känsla jag strävar efter.
En omvälvande,okomplicerad känsla, som kom utan att jag gjorde något speciellt.
En tillvaro där jag inte drömde om att vinna på lotto eller tänkte att jag behöver göra något särskilt för att känna mig bra.

Skönt var det, och allt var vackert och tråkiga händelser var bara det: tråkiga händelser.

Det är inte ofta en människa kan känna på detta sätt, för man önskar alltid något annat, är avundsjuk på någon eller nedslagen av något.
Det är så det är, och skall vara.
Men alla borde få känna: "Nu är jag helt och fullt LYCKLIG"

Hypokondri

Endel människor lider fruktansvärda kval av sin hypokondri,inbillningsjuka.. De lider mer av sin jakt på sjukdomstecken, sin ständiga misstro på den egna kroppens signaler, sin dödsångest, än de skulle lida vid verklig sjukdom.
Jakten på canser tar över livet..
Varför blir det så?

Varför sätter vi människor upp schenarion över framtiden som inte har någon som helst förankring med verkligheten..?
Alla kan drabbas,visserligen.Men det är väl då, vid insjuknandet, man skall vara sjuk?
Jag undrar i vilken ända det startar?
Startar det med en känsla av ångest över vad som helst, som personen lägger på något konkret, en sjukdom?
Eller startar det med en misstanke på sjukdomssymtom, vilket skapar ångest..?

Att bara må dåligt,vara deprimerad, utan egentlig orsak är inte lätt. Det vet jag. Det är inte lätt att förklara, varken för sig själv eller andra. Då kan jag tänka mig att kroppen styr in på hypokondri, fobier, tidigare upplevelser etc för att undvika ytterligare galenskap.
Man behöver en orsak till att må dåligt.

Hur som helst..
Snart är det dags för årets företagshälsovård.
Hur ligger kolesterolhalten,blodtrycket etc.
Det borde vara obligatoriskt med årlig företagspsykvård också.
Alla har hjärnspöken.

Klart att jag älskar min man by the way. Varför undrar man ens..?
Klart man undrar. Man måste undvika att ta saker förgivet. Speciellt kärleken!

Jag är inte själv hypokondriskt lagd förresten, men jag kan ana känslan,och jag tycker att även det är en sjukdom som behöver tas på allvar,och ges vård för!

Jag har kommit att bli en lyssnare.
Lyssnar så intensivt att jag knappt känner mig själv längre.
Jag är min, privat. En ö.

Min krets, de som står mig nära, tyngs nu extra intensivt av sina problem. Eller gör de? Hittar de problem och ångest ur bara-varandet? Det måste vara något som händer hela tiden. Livets skeden av stagnation skapar visserligen en viss ångest.. Det får inte stå stilla. Eller skapar vi ångest för att undvika stiltje?

Jag tänker mycket på det jag också.. Vad ska jag göra av livet? Är detta allt? Älskar jag min man? Skulle jag borda unna mig en ny matta?

Jag känner mig hedrad av kretsens stora förtroende för mina öron och jag tar den på stort allvar, men jag grunnar på min ö.

Igår plockade jag blåbär.