Jag har kommit att bli en lyssnare.
Lyssnar så intensivt att jag knappt känner mig själv längre.
Jag är min, privat. En ö.

Min krets, de som står mig nära, tyngs nu extra intensivt av sina problem. Eller gör de? Hittar de problem och ångest ur bara-varandet? Det måste vara något som händer hela tiden. Livets skeden av stagnation skapar visserligen en viss ångest.. Det får inte stå stilla. Eller skapar vi ångest för att undvika stiltje?

Jag tänker mycket på det jag också.. Vad ska jag göra av livet? Är detta allt? Älskar jag min man? Skulle jag borda unna mig en ny matta?

Jag känner mig hedrad av kretsens stora förtroende för mina öron och jag tar den på stort allvar, men jag grunnar på min ö.

Igår plockade jag blåbär.