Om att springa iväg i ilskan

När jag blir riktigt arg vill jag bara rusa bort från mottagaren av min ilska, frustration, besvikelse.. Och gör ofta så.. Det är bara det att den jobbiga känslan rinner av mig ganska hastigt om jag bara lyckas fly fältet i rättan tid.

Det är ju i och för sig otroligt skönt, men det är då den dumma stoltheten slår in..

Jag kan ju inte komma svansande tillbaka efter två minuter och tycka att allt är bra igen...

Det blir så knasigt när man bara stuckit, och antagligen smällt igen dörren hårt efter sig.

När är liksom rätta tiden att dyka upp igen,och hur ska man vara då?

Hellst ville jag ju bara låtsas som ingenting och krypa upp i soffan som vanligt, men förmodligen har min lilla flykt skapat någon känsla(ingen bra troligen) hos den som står kvar och då är ju han (oftast maken) tvär..

Det var ju jag, JAG, som var arg och ledsen och då ska inte han få övertaget..

Den dumma stoltheten gör därmed att jag blir borta längre än den tid jag behövde för att rensa luften. Jag fortsätter tjura lite tyst då jag kommer tillbaka fastän jag inte längre är sur, och jag känner mig alltid lite fånig och underlägsen, som en hund med svansen mellan benen..

Jag minns när jag var liten flicka:

Blev jag arg på föräldrarna, stack jag upp till skogen och satte mig på ett stenröse. Önskade att jag skulle bli ormbiten.

Då skulle de minsann få se!!

Då skulle de allt ångra sig..

Att strida, bråka, ha en konflikt handlar allt som oftast om att vinna, inte om att bli sams, hitta en lösning..

Skulle inte min dumma stolthet stå i vägen, skulle min flykt vara en ypperlig lösning för mig.

Jag behöver få andrum när starka känslor svallar. Behöver få grepp om dem. Skulle det inte vara för stoltheten skulle jag kanske kunna komma tillbaka efter två minuter och säga "Jag förstår vad du menar" Eller åtminstånde komma med mina argument på ett mer konstruktivt sätt..

På vår semester hade paret som bodde granne med oss på campingen, ett dundergräl med många oskrivbara fraser sagda(skrikta) till varandra. Det plågsamma scenariot slutade med att kvinnan stormade därifrån, varpå mannen gastade efter henne: "Stick då jävla hora, hoppa i sjön och dränk dig vettja! Satans kärring! (Jo, det är sant!!)

När kommer man tillbaka efter en sådan flykt och vad säger man? Hoppas hon stack för gott!