Hypokondri

Endel människor lider fruktansvärda kval av sin hypokondri,inbillningsjuka.. De lider mer av sin jakt på sjukdomstecken, sin ständiga misstro på den egna kroppens signaler, sin dödsångest, än de skulle lida vid verklig sjukdom.
Jakten på canser tar över livet..
Varför blir det så?

Varför sätter vi människor upp schenarion över framtiden som inte har någon som helst förankring med verkligheten..?
Alla kan drabbas,visserligen.Men det är väl då, vid insjuknandet, man skall vara sjuk?
Jag undrar i vilken ända det startar?
Startar det med en känsla av ångest över vad som helst, som personen lägger på något konkret, en sjukdom?
Eller startar det med en misstanke på sjukdomssymtom, vilket skapar ångest..?

Att bara må dåligt,vara deprimerad, utan egentlig orsak är inte lätt. Det vet jag. Det är inte lätt att förklara, varken för sig själv eller andra. Då kan jag tänka mig att kroppen styr in på hypokondri, fobier, tidigare upplevelser etc för att undvika ytterligare galenskap.
Man behöver en orsak till att må dåligt.

Hur som helst..
Snart är det dags för årets företagshälsovård.
Hur ligger kolesterolhalten,blodtrycket etc.
Det borde vara obligatoriskt med årlig företagspsykvård också.
Alla har hjärnspöken.

Klart att jag älskar min man by the way. Varför undrar man ens..?
Klart man undrar. Man måste undvika att ta saker förgivet. Speciellt kärleken!

Jag är inte själv hypokondriskt lagd förresten, men jag kan ana känslan,och jag tycker att även det är en sjukdom som behöver tas på allvar,och ges vård för!