Sopor

Visste ni att 1950 slängde en person i norden 25kg i året. I dag slänger vi 500 kg sopor per person..

500kg!!! Det är mycket sopor.

Jag ska verkligen försöka att bättra mig!

Nästa vecka ska jag försöka storhandla, och då menar jag STOR. Basvaror i säck direkt från bönderna.

Lök,potatis,morot,broccoli,gurka,majs,kolrötter,palsternacka,rödbeta,mjöl etc. Så småningom även äpplen. Man kommer ganska långt på det.

Transporterade varor är ju ett sämre alternativ än inhemska ur miljösynpunkt, men jag läste någonstans att det går åt så mycket energi att värma upp stora växthus i vårt kalla klimat att det är bättre att köpa t.ex. tomater från t.ex. Spanien där de odlas utomhus, än våra växthusodlade..

Man har ett ansvar som förälder att lära barnen ett miljövettigt tänk, så kanske det blir en självklarighet för våra barnbarn..

Här är mina egna söta arvingar..

Livet är härligt

Det är så otroligt skönt att vara nu! Relalalaxar! Det är vad jag och min familj sysslar med denna vecka. Att tvätthögen växer och det är stökigt i huset gör ingenting. Det tar vi itu med nästa vecka, och det är det verkligen värt!!! Kasta inte cyklar i sjön!!
En trevlig bild blev det i alla fall..

Om jag blir dement en dag...

Tala till mig som vore jag en vuxen
Även om jag blivit barn igen
Berätta om dina drömmar
Även om jag inte förstår

Låt mig ha en docka att krama om
Låt mig inte slippa tandborstningen
Låt mig tro att mamma min lever
Men påminn mig om barnbarnen

Ta mig ut för att kisa mot solen
Tillåt mig dock inte att tvinga dig
Snälla, se till att jag inte får mustasch
Och acceptera inte att jag gnäller på livet

Jag har bajsat varje dag under mitt liv
Det vill jag fortsätta med
Kan jag få be om det?
Och hårinpackning

Detta är min önskan
Inget mer
Min viktigaste önskan mina kära barn
Njut av era egna liv, utan skuld för mitt

Om att springa iväg i ilskan

När jag blir riktigt arg vill jag bara rusa bort från mottagaren av min ilska, frustration, besvikelse.. Och gör ofta så.. Det är bara det att den jobbiga känslan rinner av mig ganska hastigt om jag bara lyckas fly fältet i rättan tid.

Det är ju i och för sig otroligt skönt, men det är då den dumma stoltheten slår in..

Jag kan ju inte komma svansande tillbaka efter två minuter och tycka att allt är bra igen...

Det blir så knasigt när man bara stuckit, och antagligen smällt igen dörren hårt efter sig.

När är liksom rätta tiden att dyka upp igen,och hur ska man vara då?

Hellst ville jag ju bara låtsas som ingenting och krypa upp i soffan som vanligt, men förmodligen har min lilla flykt skapat någon känsla(ingen bra troligen) hos den som står kvar och då är ju han (oftast maken) tvär..

Det var ju jag, JAG, som var arg och ledsen och då ska inte han få övertaget..

Den dumma stoltheten gör därmed att jag blir borta längre än den tid jag behövde för att rensa luften. Jag fortsätter tjura lite tyst då jag kommer tillbaka fastän jag inte längre är sur, och jag känner mig alltid lite fånig och underlägsen, som en hund med svansen mellan benen..

Jag minns när jag var liten flicka:

Blev jag arg på föräldrarna, stack jag upp till skogen och satte mig på ett stenröse. Önskade att jag skulle bli ormbiten.

Då skulle de minsann få se!!

Då skulle de allt ångra sig..

Att strida, bråka, ha en konflikt handlar allt som oftast om att vinna, inte om att bli sams, hitta en lösning..

Skulle inte min dumma stolthet stå i vägen, skulle min flykt vara en ypperlig lösning för mig.

Jag behöver få andrum när starka känslor svallar. Behöver få grepp om dem. Skulle det inte vara för stoltheten skulle jag kanske kunna komma tillbaka efter två minuter och säga "Jag förstår vad du menar" Eller åtminstånde komma med mina argument på ett mer konstruktivt sätt..

På vår semester hade paret som bodde granne med oss på campingen, ett dundergräl med många oskrivbara fraser sagda(skrikta) till varandra. Det plågsamma scenariot slutade med att kvinnan stormade därifrån, varpå mannen gastade efter henne: "Stick då jävla hora, hoppa i sjön och dränk dig vettja! Satans kärring! (Jo, det är sant!!)

När kommer man tillbaka efter en sådan flykt och vad säger man? Hoppas hon stack för gott!

Jakten på pirret

Pirret i magen är ju definitivt borta för det mesta efter ett flertal år tillsammans och några barn, samt en myckenhet vardag!

Jag behöver lite pirr nu när förälskelse syns så tydligt på gräsplättar lite var stans.

Dessa åtgärder tänkte jag vidta i jakten på pirret:

1. Sluta kissa med öppen dörr, samt undvika att rapa och prutta i partnerns närvaro.

2. Röra honom ofta,i förbifarten.

3.uppmana honom att kissa med stängd dörr,samt att undvika att rapa och prutta i min närhet.

Ja, det får börja så... Det är väl inte meningen att man ska anstränga ihjäl sig..

Fast..
Egentligen är detta ingredienser som kan skapa pirr hos mig:
*. När han gör mig stolt över att vara hans fru.
*.När han visar djuriska beskyddarinstinkter.
*. När han skryter om mig till sina vänner.
*. När han engagerar sig djupt i något som jag tycker är viktigt.
*. När han dansar med mig.
*. När vi har sanslöst kul tillsammans.

Fast så där som i början kan det ju inte bli, då allt var nytt... När båda jämt ansträngde sig till det yttersta för att visa sig från sin bästa sida. När man lärde känna varandra. När man var nervös... -Stor delav pirret var nog nervositet. När man förförde varandra.. - Nu är det mera"Ska vi i kväll? "Jo, men ja ska se på sommartorpet först..". -Det bore också förbjudas. Jag lägger till på listan:
4. Förföra varandra.

Så självklart, men så bortglömt

Menskopp och andra bra grejer..

Den som inte har prövat menskopp,borde definitivt göra det. När man väl vant sig, känns det som ett mycket fräschare alternativ än både binda och tampong. Man måste dock ge den en par cyklers träning.. Att sätta dit den var inga problem, men att få ut den kändes lite geggigt och knöligt i början.

Tzatsiki-mix (dvs färdig kryddblandning) passar jättebra på ugnstekt fisk.Mums!

Idag såg jag hemma hos en tjej att hon spännt upp ett svart tyg bakom en stor spegelskiva-snyggt och enkelt, och bra mycket billigare än spegel med ram.

Sänk rösten om du vill att någon skall lyssna!

Lycka

Lycka, det är annat än att säga att man är lycklig.
För två år sedan kan jag ärligt säga att jag var lycklig, punkt.
Jag är mycket tillfreds över tillvaron nu.
Jag är lycklig över att vara mamma, jag är lycklig över att jag har semester.
Ja, jag är lycklig över en hel del grejer.
Det är dock något helt annat att vara lycklig, punkt.

Jag vet vilken känsla jag strävar efter.
En omvälvande,okomplicerad känsla, som kom utan att jag gjorde något speciellt.
En tillvaro där jag inte drömde om att vinna på lotto eller tänkte att jag behöver göra något särskilt för att känna mig bra.

Skönt var det, och allt var vackert och tråkiga händelser var bara det: tråkiga händelser.

Det är inte ofta en människa kan känna på detta sätt, för man önskar alltid något annat, är avundsjuk på någon eller nedslagen av något.
Det är så det är, och skall vara.
Men alla borde få känna: "Nu är jag helt och fullt LYCKLIG"

Hypokondri

Endel människor lider fruktansvärda kval av sin hypokondri,inbillningsjuka.. De lider mer av sin jakt på sjukdomstecken, sin ständiga misstro på den egna kroppens signaler, sin dödsångest, än de skulle lida vid verklig sjukdom.
Jakten på canser tar över livet..
Varför blir det så?

Varför sätter vi människor upp schenarion över framtiden som inte har någon som helst förankring med verkligheten..?
Alla kan drabbas,visserligen.Men det är väl då, vid insjuknandet, man skall vara sjuk?
Jag undrar i vilken ända det startar?
Startar det med en känsla av ångest över vad som helst, som personen lägger på något konkret, en sjukdom?
Eller startar det med en misstanke på sjukdomssymtom, vilket skapar ångest..?

Att bara må dåligt,vara deprimerad, utan egentlig orsak är inte lätt. Det vet jag. Det är inte lätt att förklara, varken för sig själv eller andra. Då kan jag tänka mig att kroppen styr in på hypokondri, fobier, tidigare upplevelser etc för att undvika ytterligare galenskap.
Man behöver en orsak till att må dåligt.

Hur som helst..
Snart är det dags för årets företagshälsovård.
Hur ligger kolesterolhalten,blodtrycket etc.
Det borde vara obligatoriskt med årlig företagspsykvård också.
Alla har hjärnspöken.

Klart att jag älskar min man by the way. Varför undrar man ens..?
Klart man undrar. Man måste undvika att ta saker förgivet. Speciellt kärleken!

Jag är inte själv hypokondriskt lagd förresten, men jag kan ana känslan,och jag tycker att även det är en sjukdom som behöver tas på allvar,och ges vård för!

Jag har kommit att bli en lyssnare.
Lyssnar så intensivt att jag knappt känner mig själv längre.
Jag är min, privat. En ö.

Min krets, de som står mig nära, tyngs nu extra intensivt av sina problem. Eller gör de? Hittar de problem och ångest ur bara-varandet? Det måste vara något som händer hela tiden. Livets skeden av stagnation skapar visserligen en viss ångest.. Det får inte stå stilla. Eller skapar vi ångest för att undvika stiltje?

Jag tänker mycket på det jag också.. Vad ska jag göra av livet? Är detta allt? Älskar jag min man? Skulle jag borda unna mig en ny matta?

Jag känner mig hedrad av kretsens stora förtroende för mina öron och jag tar den på stort allvar, men jag grunnar på min ö.

Igår plockade jag blåbär.