Mitt påhittade förra liv

Föddes gjorde jag i en fattig Irländsk familj, inget ädelt eller nobelt sken sitt ljus över denna, min familj. Som dotter till en suput till far och en tiggare till mor anlände jag en kall vinterdag. Året var 1933. Datumet glömdes bort. Före mig fanns redan tre bröder, och efter mig kom tre systrar. En av bröderna och en av systrarna fick ge sitt liv redan innan tio års ålder.
Det var inte mycket vettigt vi ägnade dagarna till, annat än att få ihop lite mat och lite kol, men till kyrkan gick vi minsann vareviga söndag.
Jag älskade friden och lugnet. Pausen i vardagsslitet.
Som trettonåring var jag, inte vacker kanske, men absolut inte motbjudande heller. Drömde om London. Blev av med oskulden på Robbys farmors vind. Robby var aderton med fjunig mustach och finnar på ryggen. Inte den klyftigaste av grabbarna i kvarteret. Han hade slagit vad med vänner om att han skulle bli av med oskulden och jag tyckte att jag kunde vara lite juste. Robbys ett år äldre bror kom upp där på vinden innan Robby hann avsluta. Rusade in och gastade att han ju "fan inte kunde gå innanför trosorna på en liten flickunge heller!!" Robby rusade därifrån, Tom sträckte fram handen och drog upp mig på benen. "Är du okay?" frågade han. "Joo, jodå" Svarade jag. Tom sade att han måste gå, och så gick han. Efter en stund gick jag också. Kär. I Tom.
Ett år senare dog salig mormor. Ja, hon var väl snarare som ett monster i människokropp, som ansåg aga vara den sanna formen av uppfostran, men som död blev hon lite mer salig. Hon lämnade efter sig en symaskin. Ridån gick upp och där startade pjäsen om mitt liv.
Det glödde om mormors gamla maskin och jag sydde fantastiska kreationer av vad jag kunde få tag i av tyg.
Jag fick snart jobb som fållerska, men då folk såg mina kläder spred sig ryktet som höstlöv i vinden. Jag kunde köpa mig en ny maskin och kalla mig sömmerska.

Hur det sedan kom sig fick jag för mig att sy upp en liten kollektion, jag var nu aderton år gammal, och helt kallt skicka den till Gaiety Theatre i Dublin.
De ville sedermera inte ha de kläder jag skickat, men gillade mitt initiativ och kreativitet och jag fick komma till Dublin för arbete. Jag hade två flickor som var äldre än mig till assistenter. Jag trodde Jag skulle dö av lycka.
Nästan exakt ett år efter att jag kom till Dublin gjorde Julie Andrews ett gästspel på teatern. Hon bar,om så bara en del av kvällen, en av mina klänningar. Jag drog personligen upp blixtlåset.
Jag och flickorna gick på restaurang efter arbetet och hade en fantastisk kväll. Jag dansade och sjöng. Livet var fantastiskt och bekymmerslöst.
Vägen hem till min lilla,lilla lägenhet följdes jag åt med en liten samling vänner som skulle åt samma håll. Väl framme vid min trapp vinkade jag snabbt av följet för jag kände att jag inte mådde så bra.
Trappan upp till min lägenhet var otroligt tunggådd den här kvällen. Den går i en vinkel och när jag rundade hörnet såg jag att det låg en stor bukett rosor utanför min dörr, med ett kort instucket i silkespappret.
Vem? Jag hade inte en aning.
Jag kände hur något inom mig slets itu, det gjorde inte ont eller så men jag förstod genast att "nu dör jag", och mycket riktigt. Aortan sprack och jag rullade tillbaka ner för trappan innan jag hunnit läsa det där jäkla kortet.

Nittonårig jänta oförklarligt död i trapphus kunde läsas i en notis.

Jag kom en lång väg under mitt korta liv, men till London kom jag aldrig. och kärleken gick mig förbi, om man bortser från den enda gången jag såg Robbys brorsa Tom och mina drömmer om honom efteråt.

Detta var länge sedan, nu är det redan 2008 och jag bor på en annan plats, i en annan kropp, men det röda håret har jag kvar.

Så kunde det ha varit...